nu på förmidaggen har vi efter mycket velande hit och dit beslutat oss för att avliva en kär familjemedlem, för det var han, våran hund. Lilla hubbe som varit med enda sen min första dag i skolan. Men hundar blir också gammla och efter 15 långa år så kom tiden ifatt. Han har bott hos oss i mer än 10 år och han lämnar kvar ett stort tomrum efter sig.

Men jag tänker komma ihåg honom för den livlig, otroligt snälla hund han var. komma ihåg alla minnen man har med honom. När vi tältade och vi band fast honom i kylväskan och sen gick han iväg med den, alla tokiga saker han gjort, när han rymt och man varit ute och letat efter honom, alla gånger man har busat med honom, kelat med hom. Hubbe har varit en sådan där hund man aldrig får igen. kommer sakna dig hubbe. mer än vad jag själv anar.

r.i.p